Sommarkatten.
Insåg att det kanske vore dags att presentera gårdens diverse varelser. Åkrpsgården är hem till en något udda samling djur. Först ut tänkte jag att sist in skulle vara, nämligen vår allra första sommarkatt.
För ca en månad sedan är jag på väg hem och ser att en bil står parkerad vid grannens hus, det har varit en hel del inbrott i huset som står tomt. Misstänksam och med lite lagom många taggar utåt, ställer jag bilen på vår uppfart och går för att möta bilens förare som nu är på väg mot sin bil. Jag inleder med ett lite lagom jobbigt "-Kan jag hjälpa till med något?" -Ja, du kan ta den här katten så att jag kan köra härifrån!
Efter diverse frågor om vad fröken ifråga gjorde på "vårt" bete och om katten följt med henne, med tillhörande svar det ena lamare än det andra, går jag helt enkelt därifrån. När hon väl lyckats ta sig iväg utan att köra över katten hör jag det lilla eländet jama lite lamt och där någonstans gick det åt skogen med mitt beslutsamma sätt. Katten sitter mitt på vägen och förstår inte att akta sig ens när det kommer bilar, givetvis får bilarna stanna för det står en galen kvinna på vägen och kallar in en ynklig svart katt. Det är inte förrän senare på kvällen jag inser att det faktiskt är den unga fröken som lämpat av katten, jag var så fastlåst i mina funderingar kring inbrott och mystiska aktiviteter att jag inte insåg den mest uppenbara av dem!
Utan att gå in på detaljer så kan ni kanske själv föreställa er hur det gick, Matilda och katten är oskiljaktiga. "Den lilla katten" som Matilda kallar den, anser att man kan sitta med vid bordet, spydde ner hela huset när vi maskade den, river sönder allt i sin väg, äter osmakligt dyr mat, pissar och skiter i hörnorna trots sand av dyraste sort i lådan (och nej den ratar inte lådan, den bara innefattar hela huset i sin toalett), går inte ha ute hur som då vi är rädda att köra över den (Matilda skulle aldrig förlåta oss och det går inte att skrämma den för bilar). I lördags försökte vi, genom att berätta hur mager den var, kalla den för "det lilla äcklet" och på ett väldigt målande sätt beskriva hur svårt den hade det i övrigt, få en djurskyddsinspektör att omhänderta den, men se det gick inte heller, så vi börjar förlika oss med att sommarkatten har flyttat in på Åkarpsgården. Jag måste tillstå att han faktiskt är ganska snäll och mysig.
Förhoppningsvis kan vi kastrera honom redan nästa vecka när han får sin andra vaccination.
En bild på min stackars Maine Coon Max som undrar om det verkligen får gå till så här?
För ca en månad sedan är jag på väg hem och ser att en bil står parkerad vid grannens hus, det har varit en hel del inbrott i huset som står tomt. Misstänksam och med lite lagom många taggar utåt, ställer jag bilen på vår uppfart och går för att möta bilens förare som nu är på väg mot sin bil. Jag inleder med ett lite lagom jobbigt "-Kan jag hjälpa till med något?" -Ja, du kan ta den här katten så att jag kan köra härifrån!
Efter diverse frågor om vad fröken ifråga gjorde på "vårt" bete och om katten följt med henne, med tillhörande svar det ena lamare än det andra, går jag helt enkelt därifrån. När hon väl lyckats ta sig iväg utan att köra över katten hör jag det lilla eländet jama lite lamt och där någonstans gick det åt skogen med mitt beslutsamma sätt. Katten sitter mitt på vägen och förstår inte att akta sig ens när det kommer bilar, givetvis får bilarna stanna för det står en galen kvinna på vägen och kallar in en ynklig svart katt. Det är inte förrän senare på kvällen jag inser att det faktiskt är den unga fröken som lämpat av katten, jag var så fastlåst i mina funderingar kring inbrott och mystiska aktiviteter att jag inte insåg den mest uppenbara av dem!
Utan att gå in på detaljer så kan ni kanske själv föreställa er hur det gick, Matilda och katten är oskiljaktiga. "Den lilla katten" som Matilda kallar den, anser att man kan sitta med vid bordet, spydde ner hela huset när vi maskade den, river sönder allt i sin väg, äter osmakligt dyr mat, pissar och skiter i hörnorna trots sand av dyraste sort i lådan (och nej den ratar inte lådan, den bara innefattar hela huset i sin toalett), går inte ha ute hur som då vi är rädda att köra över den (Matilda skulle aldrig förlåta oss och det går inte att skrämma den för bilar). I lördags försökte vi, genom att berätta hur mager den var, kalla den för "det lilla äcklet" och på ett väldigt målande sätt beskriva hur svårt den hade det i övrigt, få en djurskyddsinspektör att omhänderta den, men se det gick inte heller, så vi börjar förlika oss med att sommarkatten har flyttat in på Åkarpsgården. Jag måste tillstå att han faktiskt är ganska snäll och mysig.
Förhoppningsvis kan vi kastrera honom redan nästa vecka när han får sin andra vaccination.
En bild på min stackars Maine Coon Max som undrar om det verkligen får gå till så här?
Bör kanske tillägga att "Den lilla katten" inte ser några problem med att sova i Max säng!
Kommentarer
Trackback
