Lika udda som de flesta dagar.
Nix, livet i Åkarp är och förblir lite udda, till min kära sambos förskräckelse.
I morse ringde väckarklockan, trodde jag, det var inte väckarklockan det var grannen som skådat Corgisarna på grusvägen bakom gården. Lite flyt hade jag allt eftersom Stefan inte hunnit till jobb och fick därmed den tveksamma äran att köra efter rymlingarna. För att minska ner något på en potentiell roman så kom han tillbaka tomhänt. Hundarna återfanns och återbringades lite senare. Det blev middag och jag såg Bappen ( en av Corgisarna) på rymmen, givetvis vrålar jag på hunden av mina lungors fulla kraft, ganska gällt dessutom. Sedan slår det mig att jag har inte tagit telefonen från munnen, jag sänker rösten en decibel eller två och tillkännager till min numera förmodligen döva vän att jag måste återkomma. Tränset knäpper jag upp och tar över huvudet (självklart är det en häst inblandad), och lämnar det stackars djuret med bettet kvar i munnen för att sätta efter en... vänta, jo just det... en KATT.
När jag samlat ihop mig själv, häst, tyglar och återvänder till gårdsplanen så ligger hundarna där och undrar vad i hela fridens namn jag gapar om.
Eftermiddagen har jag tillbringat till största delen utsocknes, väl hemma möts jag av blommor. På frågan om hur han (sambon) mår egentligen :-) framkommer det att blommorna inte är så mycket för gångna eskapader som ett seriöst försök att avstyra mina "hästfortskaffningsmedelsinsförskaffning" (köp av hästtransport).
I morse ringde väckarklockan, trodde jag, det var inte väckarklockan det var grannen som skådat Corgisarna på grusvägen bakom gården. Lite flyt hade jag allt eftersom Stefan inte hunnit till jobb och fick därmed den tveksamma äran att köra efter rymlingarna. För att minska ner något på en potentiell roman så kom han tillbaka tomhänt. Hundarna återfanns och återbringades lite senare. Det blev middag och jag såg Bappen ( en av Corgisarna) på rymmen, givetvis vrålar jag på hunden av mina lungors fulla kraft, ganska gällt dessutom. Sedan slår det mig att jag har inte tagit telefonen från munnen, jag sänker rösten en decibel eller två och tillkännager till min numera förmodligen döva vän att jag måste återkomma. Tränset knäpper jag upp och tar över huvudet (självklart är det en häst inblandad), och lämnar det stackars djuret med bettet kvar i munnen för att sätta efter en... vänta, jo just det... en KATT.
När jag samlat ihop mig själv, häst, tyglar och återvänder till gårdsplanen så ligger hundarna där och undrar vad i hela fridens namn jag gapar om.
Eftermiddagen har jag tillbringat till största delen utsocknes, väl hemma möts jag av blommor. På frågan om hur han (sambon) mår egentligen :-) framkommer det att blommorna inte är så mycket för gångna eskapader som ett seriöst försök att avstyra mina "hästfortskaffningsmedelsinsförskaffning" (köp av hästtransport).
Kommentarer
Trackback
