cowgirl

 

Det är inte alltid så lätt att sätta det som rör sig under hatten, i pränt. 
Blev lite "mörkerridning" igår, eftersom Jacke bestämde sig för att "dra en repa" på eftermiddagen. När man rider i mörker (har ganska bra mörkerseende :-)) så koncentrerar man sig på känslointrycken, långt mer effektivt än när det är ljust. Ganska användbart faktiskt. Tror att jag igår tog ytterligare ett kliv mot "doing less, faster".

 

Här någonstans kommer min fundering in.

Känns som jag bara skrapar på ytan av det som kallas hästmannaskap och ridning, efter nästan 30 år är det som om jag fortfarande bara står utanför och tittar in. År av hårt slit i proffsstall, med de egna hästarna och för diverse tränare har gjort mig till en jäkligt kunnig hästkvinna, ändå ju mer jag lär desto mer inser jag att jag har kvar att lära. Hur kan då människor som haft häst 1/2 år, 1 år eller 4 år, utge sig för att vara tränare??? Jag är uppriktigt intresserad av detta fenomen för jag har kanske missat hela poängen.

Som jag ser det har man inte sett tillnärmelsevis tillräckligt många olika hästar för att kunna ha en solid grund att stå på när det kommer till att hjälpa andra, man borde ju fortfarande vara elev hos en erfaren hästmänniska. Tråkigt är det att en hel massa människor blir lurade på pengar och hyggliga hästar blir förstörda på löpande band, har vi tur så är det möjligt att åtgärda men i många fall inte. Har man skaffat sig häst gäller det verkligen att ha ett kritiskt öga och öra.