cowgirl

Igår morse möter jag Stefan på gårdsplanen med tre hästar i släptåg, vi brukar hjälpas åt att ta ut dem. När jag försynt undrar vad som hänt så konstaterar han helt lugnt, att Lille Hesten har brutit sig ut ur den tillfälliga box vi inrett i logen. Lite obeslutsamt står jag kvar och tittar efter den lilla skaran som traskar bort mot hagen, när jag inser att det som förbryllar mig mest är Stefans totala brist på upprördhet, inte minsta tecken på ens lite tjurighet över det inträffade. Väl inne i logen ser jag att hon totaldemolerat en av de fårgrinder som är tänkt att hålla hästarn på plats, det är inga grova saker, men grindens nya form antyder att någon mer eller mindre legat ihjäl den... Hade detta varit vilken annan häst som helst, så hade Stefan garanterat muttrat om händelsen i flera dagar, men Lille Hesten hon kan ta sig för vad som helst utan att man kan urskilja något annat än lite oro och kanske en gnutta stolthet över hästkrakens senaste påhitt. För påhitt det har hon tydligen många på lager, sin ringa ålder till trots! Quarterhästar som skulle vara så stabila och oproblematiska, suck!!!